det där med att liksom dra benen efter sig.

snart har jag slut på ursäkter. löpningen ska igång igen. nya skor har hon inte köpt, men hon hittade ett par i garderoben. se, vilka ting man kan springa på där inne. så dom ska testas.


men jag är en sådana där som inte kan springa utan soundtrack. jag står inte ut med att höra på fågelkvitter som dränks i mitt eget flåsande. jag måste ha musik. problemet är då att det enda plagg jag har med blixtlåsfickor (man är ju rädd om ajfånen. tänk om den bara liksom skulle hoppa ur fickan och gå i miljoner bitar. jag hade typ avlidit.) är min väst. lite varmt för den nu känner jag. 27 grader i skuggan och allt.


men jag avlider snart av tjockis känslor och röra på sig abstinens här hemma. det hjälper inte till att sambon har semester så att det alltid är folk hemma, jag personligen gillar inte att träna till publik. och att gå skitlånga promenader i gassande sol känns inte såå lockande när man är lite små varm.


men springa i det skuggiga spåret, det vill jag. så nu har jag beställt ett sånt här;

superpraktiskt ajfån armband för bara 99 riksdaler hos playman.se och utan frakt. great!

så ett par dagar till bara, sen så jäklar ska hon ut och flå igen, oavsett knäont och värme.

med musik i öronen.