julen har varit alldeles fantastisk. fina julklappar, underbart sällskap och bara så himla fin.
men också så himla kämpig. att vara en återfallande anorektiker gör att alla dessa mathelger kan kännas som helvetet på jorden. att ständigt utsättas för prövningar och en hets gör att man (jag) på annandagen sitter där alldeles slut i planeten och med tankar som snurrar, fort fort, fortare än ljusets hastighet.
jag älskar mat och allt som hör till. gräddiga efterätter och smaskigt godis och för det mesta har jag lärt mig att kunna njuta. men i perioder faller man dit och släpper in rösterna i huvudet som kräver något annat. dom som förnekar en allt ätbart trots att man själv aldrig mer vill sitta på toalettgolvet och gråta över avramlade hårtussare due to näringsbrist. dom som sprider ångest och is i magen efter ris alá malta och knäck trots att man själv faktiskt diggar sina "nya" tuttar. dom som uppmuntrar att man ligger sömnlös för att man är så hungrig att det gör ont i magen, då är man duktig, trots att man själv gråter för att man är så rädd, så rädd att föra över dessa fruktansvärda mat(o)vanor på det barn man älskar mer än livet själv.
men efter en hemsk vecka känns det som om jag har lyckats vända det rätt, för denna gången och det enda jag tänker på just nu, är att jag så gärna önskar att det fanns någon sorts stödgrupp för sådana som jag.
men förutom det så har julen varit fin.
No comments:
Post a Comment