Den förlorade bloggerskan återvänder.

Jag önskar att titeln kunde kännas helt sanningsenlig, men jag vet helt enkelt inte. Allting jag skriver för tillfället känns så väldigt substanslöst. Lite tomt, lite ytligt, man ska bara snudda lite grand på dom där allvarliga ämnena ibland, det får inte bli alldeles klumpigt i halsen och tårögt, för kanske är man för djup då och skrämmer bort folk. Det får ju inte blir jobbigt och tungt och kanske är det så det ska vara i en blogg. Ljust och lättsamt och fairytales och badbomber. Men livet är ju inte så och det är kanske där jag kommer i konflikt med mig själv. För JAG är ju inte så heller. Jag kan vara glad och skojsig och the whole nine yards, men lika ofta (oftare) kan jag vara lite svår och besvärlig, lite nedstämd, lite tyngre än andra. 

Och man vill ju inte lägga ut all det alltid. Man blir ju lätt så öppen i bloggen när man sitter därhemma i sin Ektorpsoffa och dricker sitt Zoegaskaffe och tror att den enda som läser ens blogg är en själv och farmor. Då är det ju inte så farligt. (Man glömmer liksom bort som där resterande 100-ish läsarna som sitter därhemma och tycker och tänker, eller skiter i vilket)

Så om man inte ska skriva om allt det där jobbiga och obekväma, vad ska man skriva om då? 
Om man jobbar mycket och sen kommer hem till familjen är tiden att sitta och mecka i photoshop ganska minimal, så fast att jag tycker att det är skitkul med en massa kollage på saker som jag tycker om och vill tipsa om, så har tiden inte räckt till. Dessutom lever nog familjen här hemma ett ganska ointressant liv för tillfället. (Inte nödvändigtvist tråkigt och absolut inte tomt, men hur många inlägg kan man egentligen skriva om att man har suttit och myst på soffan, klämt in en PW och sen ägnat resten av kvällen åt att dammsuga, koka potatis och se på "The Mob Doctor"). Dessutom har vintern kommit till vår del av Sverige och jag som hatar kylan drar mig för att gå ut (mer än lämning och hämtning på förskolan och mina små PWs).

Resten av vårt liv har liksom gått lite på lågfart. Jag önskar att jag äntligen kunde få börja skriva om vårt hus och renovering (men vi har inte hittat något hus än, det börjar kännas lite hopplöst) eller om en bebis som bakas (hela bloggvärlden verkar gå med magarna i världen, men bageriet här har tagit tjänstledigt). Inte ens min träning har något nyhetsvärde. Att jag travar på i skogen ett par dagar i veckan och att Jillian kickar skiten ur mig på vardagsrumsgolvet intresserar väl inte nån. 
Och någon pinsam frågelåda som slutar med två kommentarer (syrran som frågar när man kommer och hälsar på och ett spam från någon snubbe i Colorado som försöker kränga magnetiska armband mot övervikt)

Men, när jag ser att det fortfarande är massvis som tittar in här varje dag och jag t o m blir efterlyst i kommentarerna av finaste Majsan, då måste jag ju visa att jag lever. Och kanske producera något enstaka inlägg. Jag lovar att försöka lite hårdare. För att jag har så fina läsare. 


(texten mitt i inlägget är trång (tät) och konstig, men eftersom jag inte fattar vad som blev fel är det beyond min förmåga att fixa det)