Just nu är det lite svårt att vara mamma.

Vi har det lite kämpigt här hemma just nu. Min grabb han är så ledsen jämt. Och arg. Ingenting är bra och han kan ingenting. Jag som trodde att det var i den här åldern som dom kunde allt. Själv. Och det är kiv jämt. För att jag bredde smör på fel sida av mackan. För att han inte ville ha yoghurt fast han sa det. För att han inte får lov att ligga och liksom trycka med fötterna på mig hela tiden. För att han vill gå och lägga sig och sedan ångrar sig. För att han vill borsta tänderna med hela innehållet i tandkrämstuben. För att han vill hem till pappa nu men om vi inte kan åka på studs, då ändrar han sig och vill stanna. För att han missförstår och inte lyssnar. För att jag inte förstår vad han vill. För att han är hängig, snuvig och hostig. För att jag är trött och har en klump i magen och det värker i mina leder och ringer i mina öron. Så trött att jag bara vill gå långa promenader med Mumford and Sons i öronen eller sitta i soffan och försvinna in i någon serie. Han leker ju så fint själv och vill ändå inte ha mig med. Han är nöjd att jag bara är närheten, lite vid sidan om. Men så kommer ångesten. Vilken kass mamma man är som inte leker mer med sitt barn. Stimulerar. Som inte flår runt överallt på djurparker och lekland och plockar svamp och äpplen och grillar korv och fiskar torsk och binder kransar och plockar ekollon och leker lera och målar fingerfärg och bakar småkakor och GÖR saker HELA tiden. 

Så går dagen. Vi är sura och arga, men också lite glada och skrattar. Vi myser lite i soffan, han leker lite lego, vi äter och dricker och är. Och det är en massa pip. Han liksom gnäller hela tiden. Låtsas gråta och säger att han inte alls piper ("jag är ju ledsen"), när vi bråkar. Det där pipet som gör mig så frustrerad. Som gör oss ovänner. Det följer med mig som is i magen när han har lagt sig. För tänk om han tycker att hans mamma bara är sur och skäller jämt. Tänk om jag är sån. Tänk om det är JAG som gör honom ledsen. 

Och så blir jag lite rädd att han kanske inte vet hur himla mycket jag älskar honom. För att vi bråkar så mycket. Men det gör jag ju. Mer än någonting annat. Ibland är det bara så svårt att få det sagt mellan alla kamper om att äta upp maten och ta på sig jackan. Tänk om han växer upp till en olycklig pojke för att hans mamma bara skällde och aldrig visade hur mycket hon älskade honom. 

Och så gråter jag en skvätt. 

Sen torkar jag tårarna. Tvättar av sminket och går in och lägger mig i hans trånga säng. Släcker ficklampan som ligger tänd. Snusar honom i håret och viskar att jag älskar honom. För det gör jag ju. Och jag hoppas att han hör fast han sover. Jag hoppas att han vet.