i lördagskväll satt jag på konserthuset i malmö och väntade med spänning på att melissa horn skulle äntra scenen. jag visste inte vad jag kunde förvänta mig och jag ville inte bli besviken.
det blev jag inte. melissa var magisk. musiken var fantastisk och träffade rakt i hjärtat. trummorna och stråkarna gav musiken ett djup som kändes helt magnifikt och variationen i musik sammansättningen gjorde till unika versioner av låtarna. kungsholmens hamn med bara gitarr och stråkar blev exempelvis mycket känslosammare än skivversionen och likaså ett new york med bara melissas gitarr och en cello.
när man sedan tror att allt är slut och melissa sedan återigen äntrar scenen och sjunger ur vår sista dans helt ensam med bara sin gitarr, då var det en låt som verkligen kändes.
fan vad bra hon är alltså. en av få artister som är lika bra live som på skiva (om inte t.o.m snäppet bättre live). att jag blev helt förförd det är då ett som är säkert. och om jag bara får chansen så kommer jag att gå och se henne igen.
och hon bevisar verkligen att musik inte behöver handla om en massa uppsättningar scenkläder och dansrutiner och levande elefanter på scen, utan att det kan räcka med ett par gitarrbyte, en svart tröja och hårsnodden kvar kring handleden. hennes musik behöver inte mer, för hennes texter räcker mer än väl och hennes personlighet lös så väl igenom och bjöd på ett ännu intensivare djup.
med andra ord - melissa horn är inget mindre än helt jävla fantastisk.
No comments:
Post a Comment