Vissa dagar kan man känna sig så otroligt liten, ledsen och så ensam när man tänker på sånt man har förlorat. Den där klumben i halsen liksom bara ligger där och vill inte försvinna och tårarna hotar att svämma över vilken sekund som helst. Man sitter där och är rädd att någon ska se, man kan inte handskas med tanken på att sätta ord på sina känslor, dom är för råa, dom tål inte att utsättas för ljuset.
Man står inte ut med andra människors känslor, inget annat får vägas med ens egen sorg. Man behöver den där tiden själv att låta tårarna rinna och att känna sig liten, ledsen och ensam.
Man får. Man får äta sin egen vikt i cheesecake och fulgråta. Man får tänka på hur det kunde varit. Man får lov att känna att all världens bekymmer vilar på ens axlar. Man får önska att man var någon annan och att inget var såhär. Man får önska att man var fem år gammal igen och inte visste vilka bekymmer och sorger man skulle bhöva uppleva.Man får lov att lyssna på den där låten som gör ont, på repeat. Man får.
Och imorgon kanske man kan vakna och känna att man faktiskt överlevde. Man kan lägga tillbaka alla dom där känslorna och gå vidare. Men just då, i nuet är det tillåtet att känna sorg. Det är tillåtet att vara ledsen.
No comments:
Post a Comment