Underbara höst!

Idag har vi njutit för fullt här hemma. Och så har vi tvättat, städat, diskat och städat bilen. Men mest har vi njutit. Mysfikat hos svärmor, eftermiddagspromenerat, kelat med mycket mysig katt och pratat med en skock får. 

Saker man kan göra när man jobbar alldeles för lite.

Gå långa promenader - i solsken OCH regn. Fast regnet tog jag inget foto på. Ajfånar är inte så förtjusta i regn.

Göra egna örhänge med snajsiga fjädrar. Min inre bohem jublade och ville plocka fram långkjolar och glasmosaik, men jag stoppade mig själv där lite. Men en dag, när min ateljé är ett faktum, då jäklar. Har dessutom kladdat med nagellack och chokladbiskvier. (dom rosa ska såklart föreställa tuttar, bröstcancer-månaden till ära, men det syns inte så bra eftersom vit choklad är lite mer temperamentsfull än vanlig).

Ta turer till havet med svärmor och Kiddot och äta Happy Meal till kvällsmat.

Egentligen hade jag en massa annat också på agendan. Typ rota fram vinterkläder, sortera fyra års barnkläder i spara/sälja/skänka, packa ner balkongen i källaren, eller möblerna och grillen åtminstone. Men dom sakerna är inte lika kul, så jag skjuter det lite på framtiden.

Error

Och nu har jag lyckats göra inläggstexten gigantisk. Trots att den är normal i skrivläget. Känner att jag skiter i det här och går och målar naglarna istället.

Och dricker julmust.

Och hur är vädret hos er, månne?

Här fortsätter det att regna. Kiddot alternerar soffmys framför madagaskarpingvinerna och ihärdigt legobyggande. Själv drivs jag en aning närmare vansinnets brant av bloggers stilmallar. 

Dripp, dropp.

Det var ju hemskt rent vad det kan regna den här hösten. Man blir ju alldeles fuktskadad. 

Eye of the tiger.

Det är kanske lite ridiculous, men varje gång jag sprungit uppför den här trappan känner jag för att skuggboxas lite och knyta nävarna mot skyn. Göra en liten dans. Som Rocky.

Bara så att ni vet.

Resten av dagens väder ser inte heller så lysande ut.

Så vad ska man hitta på istället då?

Lite vatten har väl ingen dött av?

Det stod långpromenad på schemat denna morgonen. Hade t o m ställt klockan på 8 min enda möjliga sovmorgonsdag. Men vädret ville annorlunda. Helt ärligt vaknade jag till världens skitväder och jag vet att det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder, men vem vill trava runt ensam i syndafloden liksom? Så vi skrinlägger dom planerna tills vidare.

Vad hittar ni på idag?

Sunny days.

Vädret är ju alldeles lysande idag (pun intended). Kanske skulle man förflytta häcken från soffan och se till att få lite fason på ansiktet innan sambon stiger upp. Så att man är redo om någonting händer liksom. En lång promenix längs havet exempelvis.  

Just nu är det lite svårt att vara mamma.

Vi har det lite kämpigt här hemma just nu. Min grabb han är så ledsen jämt. Och arg. Ingenting är bra och han kan ingenting. Jag som trodde att det var i den här åldern som dom kunde allt. Själv. Och det är kiv jämt. För att jag bredde smör på fel sida av mackan. För att han inte ville ha yoghurt fast han sa det. För att han inte får lov att ligga och liksom trycka med fötterna på mig hela tiden. För att han vill gå och lägga sig och sedan ångrar sig. För att han vill borsta tänderna med hela innehållet i tandkrämstuben. För att han vill hem till pappa nu men om vi inte kan åka på studs, då ändrar han sig och vill stanna. För att han missförstår och inte lyssnar. För att jag inte förstår vad han vill. För att han är hängig, snuvig och hostig. För att jag är trött och har en klump i magen och det värker i mina leder och ringer i mina öron. Så trött att jag bara vill gå långa promenader med Mumford and Sons i öronen eller sitta i soffan och försvinna in i någon serie. Han leker ju så fint själv och vill ändå inte ha mig med. Han är nöjd att jag bara är närheten, lite vid sidan om. Men så kommer ångesten. Vilken kass mamma man är som inte leker mer med sitt barn. Stimulerar. Som inte flår runt överallt på djurparker och lekland och plockar svamp och äpplen och grillar korv och fiskar torsk och binder kransar och plockar ekollon och leker lera och målar fingerfärg och bakar småkakor och GÖR saker HELA tiden. 

Så går dagen. Vi är sura och arga, men också lite glada och skrattar. Vi myser lite i soffan, han leker lite lego, vi äter och dricker och är. Och det är en massa pip. Han liksom gnäller hela tiden. Låtsas gråta och säger att han inte alls piper ("jag är ju ledsen"), när vi bråkar. Det där pipet som gör mig så frustrerad. Som gör oss ovänner. Det följer med mig som is i magen när han har lagt sig. För tänk om han tycker att hans mamma bara är sur och skäller jämt. Tänk om jag är sån. Tänk om det är JAG som gör honom ledsen. 

Och så blir jag lite rädd att han kanske inte vet hur himla mycket jag älskar honom. För att vi bråkar så mycket. Men det gör jag ju. Mer än någonting annat. Ibland är det bara så svårt att få det sagt mellan alla kamper om att äta upp maten och ta på sig jackan. Tänk om han växer upp till en olycklig pojke för att hans mamma bara skällde och aldrig visade hur mycket hon älskade honom. 

Och så gråter jag en skvätt. 

Sen torkar jag tårarna. Tvättar av sminket och går in och lägger mig i hans trånga säng. Släcker ficklampan som ligger tänd. Snusar honom i håret och viskar att jag älskar honom. För det gör jag ju. Och jag hoppas att han hör fast han sover. Jag hoppas att han vet. 

Gick jag i ide och vaknade lagom till våren?

Igår läste jag överallt på nätet om "frost!", "blixthalka!", "kallt som fan!" och "jävla skit, då var det till att börja skrapa rutorna på bilen igen!". Jag plockade fram vinterjackan. Idag vaknade jag till solsken och vårkänslor (nåja, när jag steg upp hade solen inte gått upp än, men det var vad jag möttes av sen. Hade jag inte varit helt bombsäker på att det är oktober hade jag trott att våren var på intågande. Så när Robin steg upp snörade jag på mig skorna och drog ner kepsen om ögonen och bytte femkilometers PW:n mot en åttakilometers dito. Helt underbart!

Nu känns det däremot en aning ogjort eftersom jag fick mördarsug efter något sött och har satt i mig en mindre ponnyhästs vikt i chokladbiskvier och start! med yoghurt.

Så det kan gå.

Den förlorade bloggerskan återvänder.

Jag önskar att titeln kunde kännas helt sanningsenlig, men jag vet helt enkelt inte. Allting jag skriver för tillfället känns så väldigt substanslöst. Lite tomt, lite ytligt, man ska bara snudda lite grand på dom där allvarliga ämnena ibland, det får inte bli alldeles klumpigt i halsen och tårögt, för kanske är man för djup då och skrämmer bort folk. Det får ju inte blir jobbigt och tungt och kanske är det så det ska vara i en blogg. Ljust och lättsamt och fairytales och badbomber. Men livet är ju inte så och det är kanske där jag kommer i konflikt med mig själv. För JAG är ju inte så heller. Jag kan vara glad och skojsig och the whole nine yards, men lika ofta (oftare) kan jag vara lite svår och besvärlig, lite nedstämd, lite tyngre än andra. 

Och man vill ju inte lägga ut all det alltid. Man blir ju lätt så öppen i bloggen när man sitter därhemma i sin Ektorpsoffa och dricker sitt Zoegaskaffe och tror att den enda som läser ens blogg är en själv och farmor. Då är det ju inte så farligt. (Man glömmer liksom bort som där resterande 100-ish läsarna som sitter därhemma och tycker och tänker, eller skiter i vilket)

Så om man inte ska skriva om allt det där jobbiga och obekväma, vad ska man skriva om då? 
Om man jobbar mycket och sen kommer hem till familjen är tiden att sitta och mecka i photoshop ganska minimal, så fast att jag tycker att det är skitkul med en massa kollage på saker som jag tycker om och vill tipsa om, så har tiden inte räckt till. Dessutom lever nog familjen här hemma ett ganska ointressant liv för tillfället. (Inte nödvändigtvist tråkigt och absolut inte tomt, men hur många inlägg kan man egentligen skriva om att man har suttit och myst på soffan, klämt in en PW och sen ägnat resten av kvällen åt att dammsuga, koka potatis och se på "The Mob Doctor"). Dessutom har vintern kommit till vår del av Sverige och jag som hatar kylan drar mig för att gå ut (mer än lämning och hämtning på förskolan och mina små PWs).

Resten av vårt liv har liksom gått lite på lågfart. Jag önskar att jag äntligen kunde få börja skriva om vårt hus och renovering (men vi har inte hittat något hus än, det börjar kännas lite hopplöst) eller om en bebis som bakas (hela bloggvärlden verkar gå med magarna i världen, men bageriet här har tagit tjänstledigt). Inte ens min träning har något nyhetsvärde. Att jag travar på i skogen ett par dagar i veckan och att Jillian kickar skiten ur mig på vardagsrumsgolvet intresserar väl inte nån. 
Och någon pinsam frågelåda som slutar med två kommentarer (syrran som frågar när man kommer och hälsar på och ett spam från någon snubbe i Colorado som försöker kränga magnetiska armband mot övervikt)

Men, när jag ser att det fortfarande är massvis som tittar in här varje dag och jag t o m blir efterlyst i kommentarerna av finaste Majsan, då måste jag ju visa att jag lever. Och kanske producera något enstaka inlägg. Jag lovar att försöka lite hårdare. För att jag har så fina läsare. 


(texten mitt i inlägget är trång (tät) och konstig, men eftersom jag inte fattar vad som blev fel är det beyond min förmåga att fixa det)

The fall is coming (vare sig vi vill eller ej)

Här regnar det katter och hundar och blixtrar och dundrar. Och istället för att hänga läpp och slita mitt hår (så som jag känner för) så har jag tänt åttatusentrettiofem värmeljus, gjort världens största balja med te och myst ner mig under vargpläden. Världens bästa köp btw. Tänker inhandla en björn till sovrummet också, det kanske kan höja värmen lite i vinter. Jag kommer aldrig att vilja lämna min säng.

Same ol, same ol dilemma

Det känns som om jag upprepar mig med jämna mellanrum här på bloggen och nu är det dags igen. What to do, med det där nedrans håret. Stanna blond och behöva låta håret gå igenom ännu mer blekning (Gudarna vet hur det kommer att sluta), passa på att real firery red medan basen är ljus, eller gå tillbaka till livet som brunett.

Oh, the agony!

Fast just nu har jag inte tid att älta det där. Det börjar närma sig tid att handla fika, hämta upp kiddot på dagis och köra mot verkstan med röda faran och fixa förardörrslåset innan jag tappar greppet helt. 

Sen kommer min bestie (en av dom) och dricker kaffe. 

Yay onsdag.

Sånt som hänt sen sist..

Var barnledig över natten för första gången någonsin så sambon och jag drog till stan och åt middag. Fin-sushi på picknickfilten i rådhusparken. Åt ett rör pringles också innan vi körde hem och tittade på Avengers.

Inte mindre än TVÅ rundor till Lund och finaste Hannah har jag också hunnit med. Ena gången för mat/fika/shoppinghäng (veggo-lunch på Govindas, cheesecakefika på Ebbas och solglasögonfynd) och välbehövligt snicksnack och andra gången för ytterligare shopping men också Anna Ternheim och Melissa Horn på Malmöfestivalen. Där åt vi också världens godast nachos, en årsranson minimunkar, glass och brända mandlar. Livet är gott!

Jag har också gått och blivit ytterligare en aning mer vuxen genom att köpa snordyra men fantastiskt bra ansiktsprodukter.

Så mycket har hänt och mycket ska ske, men idag tar vi det relativt piano. Tvättar, städar, handlar mat och myser lite. Det är ju trots allt fredag.

For when Autumn falls.

Alltså, mitt kid i detta:

Så himla fint! Och en fjällräven rygga på det. Gjutet.

Hej bloggen!

Förlåt att jag har glömt bort dig lite, det var inte meningen, men det kom lite annat i mellan. Just nu är jag fullt upptagen med att surfa nagellack på ebay och beställa snygga snörkängor från HM, men jag lovar (på heder och samvete and all things dear) att det kommer en uppdatering snart. Om inte ikväll (ska hoppa in och ta ett fyra timmars pass sådär sent på kvällen när det är mörkt och läskigt) så iallafall under morgondagen. 

Funkar det?

Ok.

21.36

Kvällens läsning innan sömn inför skittidig morgon på jobb, trots egentlig semester.

My precious.

Att kiddot sover lite oroligt ibland är inte så konstigt när han tvunget ska dela säng med den här högen med leksaker varje kväll

Heja Sverige!

Ha förbiseende med Sveriges fulaste fötter. Eftersom jag ska springa runt på jobbet under hela finalmatchen ser jag till att heja lite sådär i smyg på våra handbollsspelande pågar.

Kanske är det tur att jag inte kan sitta och titta på matchen. Brukar få huvudvärk av det ping-pong liknande kastandet av bollen.

Run

Jag älskar Snow Patrol, men Åh Maj Gad, vad bra hon är Katharine McPhee. 

Dysfunktionell mat och sovklocka.

Hittills idag har jag mest varit hungrig och trött. Och tröttheten kan jag köpa eftersom jag tydligen sover himla dåligt men hungrig? Jag äter ju konstant. Kan knappt sluta när jag väl börjat trycka i nyllet. Herregud. Känner mig som värsta svullot. Kommer ju snart att behöva köpa en helt ny garderob. Just nu sitter jag och suktar efter pizza, nudlar och ostbricka trots att jag för inte så länge sedan ätit en stor portion filippinsk kycklinggryta. 

Det är ju helt sanslöst. 

Bittersweet; like chocolate or goodbyes.

Imorgonbitt klockan 07.30 går jag på sista arbetspasset för semestersäsongen. Det fyller mig med blandade känslor. Man kan säga att det känns bitterljuvt. Lite poetiskt sådär. Att semestersäsongen är slut betyder inte på något vis att mina jobbdagar är slut, mer att dom kommer att komma mer sporadiskt igen och att jag aldrig riktigt kommer att veta varken när jag är ledig eller hur den ekonomiska situationen kommer att se ut. Det känns sådär. 

Å andra sidan betyder det att jag kommer att vara ledig lite mer (även om jag inte vet riktigt när). Jag kan få lite tid för mig själv och tid att landa. Göra allt jag inte hunnit med nu när jag knappt hunnit med att sova mellan passen. Bara vara. 

Mellan tiden då jag bara ska vara, ska jag baka enorma mängder minimuffins i min nya plåt (och minipajer, mini-cheesecakes och mini-vetebullar), jag ska ta långa promenader alldeles ensam, titta på tecknad film och dricka varm choklad med kiddot (eftersom det tydligen är höst nu), shoppa och fika med mina kära väninnor (jepp Hannan, jag tänker våldgästa dig i Lund om jag så dör på kuppen. Det här med ett år mellan dejterna är pinsamt. Tåget går oftare än så och jag har ju trots allt gott om bensin i röda faran). Jag tänker också åka till stranden och skogen och alla platser jag kan tänka ut där jag kan hitta lugnet. Och sen ska jag göra en massa som är raka motsatsen till lugna. Jag tänker ta en heldag i danska huvudstaden med kärleken, dricka öl och äta wienerbröd och pölse. Äta sushi i stan och testa sake. Och så ska jag shoppa ny höstgarderob som är varm, praktisk OCH snygg. Dessutom ska jag önska mig en semester till värmen.

Jag ska bara vara och vara lycklig, för det är jag värd. 

Kanske kan det här bitterljuva visa sig vara precis vad jag behöver nu. 

Det här med att känna sig så jäkla trött jämt.

Det känns som om någon klubbat mig i huvudet. Jag orkar ingenting. Kommer hem från jobb, hämtar barn, lagar mat och måste lägga mig och dö i soffan. Sen mår man kasst, tittar på en massa strunt på tv och proppar i sig en massa skit, mår sämre och kollapsar i sängen kring tio. 

Repeat.

Varje dag.

Jag dör. 

Långa nätter

I Torsdags drog jag med mig mamma till fina Kronovalls vinslott för att se Melissa Horn. Att man kan vara så grymt bra live fattar jag knappt. Det är något rent magiskt.

Och så hade vi tur med vädret. En liten skur innan öppningsnumret sen var allt frid och fröjd.

Kan knappt bärga mig tills man kan gå och se henne nästa gång.